Kategoriarkiv: Opinion

Persilja – ett eget inlägg till dig

Det hände sig vid den tiden, år 2007, att vi som gick distansutbildningen IKT för pedagoger vid Högskolan Väst skulle blogga. Vi skulle reflektera öppet om vad vi lärde oss. Jag startade bloggen IT-mamman som då låg på wordpress.com.

En värld av smarta lösningar öppnade sig. Jag lärde mig bildredigera, göra animationer, fick utlopp för min skrivarlängtan och en hel del annat. Sådant jag inte hade kunnat eller hade gjort förut. Gratis webbresurser fanns ett knapptryck bort. Om det här reflekterade jag. Och om livet i allmänhet. Det var lycka.

Människor kom i min väg, människor som jag aldrig tidigare hade mött och säkert inte skulle möta om inte webben hade funnits. Persilja var en av dem. Hon bodde då i Kiruna men flyttade senare med sin familj till Luleå. Hon blev en kär vän, en som kommenterade och som tog emot mina kommentarer, en som jag mejlväxlade med. Vi utbytte drömmar och peppade varandra att ta nya kliv. Så slukade livet så smått oss båda. Hon började skriva för Sköna Hem och senare för Family Living. Och sälja inredning, kläder och smycken i sin webshop. Idag har hon också ett inredningsprogram i Hemmavid på 24Norrbotten:

Kommentarerna och mejlväxlingen upphörde nästan helt, men inte vänskapen.

För ett par veckor sedan när jag skulle hålla en föreläsning för lärarstudenter och lärare på Ltu i Luleå, tog jag mod till mig. Skulle vi kunna ses? Så där öga mot öga?

Fastän att Persilja, ja Pernilla Andersson kallas ju så, var mitt uppe i att slutföra ett tv-inslag, kom hon ångandes. Över en kaffe pratade vi en stund. Det var stort. Lite trevande blev det, men med värme. Vi kände ju varandra.

Någon som man har fått en växt av har delat en bit av sig själv. I fem år har jag haft Persiljas krollilja i min trädgård. Den kom som ett brev på posten:

Det är det som vänskap handlar om. Att dela med sig. Att finnas för varandra oavsett geografiskt avstånd. Därför ville jag skriva den här kärleksförklaringen till dig Persilja. Kanske lite sockersött, vad vet jag, men med hjärta. Du lärde mig så mycket bara genom att vara du.

Share

Joakim Jardenberg om att det är dags. Nu.

Joakim Jardenberg, av många ansedd vara Sveriges internetguru nummer ett, intervjuas i Skolsnack under Bett-mässan i London. Det är klart värt att titta på.

Jag har stort förtroende för Joakim. Ända sedan jag hörde honom i samband med Sweden Social Web Camp 2009, och sedan i olika sammanhang så som Webcoast och i sociala medier, har jag förstått att han har ett hjärta som brinner för skolan. Man kan ha det. Utan att vara lärare. Och jag blir otroligt glad när folk med stort kunnande från olika håll i samhället bidrar med vad de kan och vet.

Kan jag få tjata om något så är det det: Vi inom skolan får inte bara stänga in oss. Vi är en del av samhället och samhället är en del av oss. Vi måste hämta intryck och lära av varandra, av folk inom skolan såväl som utanför dess väggar.

Faran är om man allt för ofta upprepar orden: ”Vi måste få tala med varandra inom skolan i våra stängda zoner” och sedan tryggt stannar där. Eller säger något av följande alternativ: ”Men har han/ hon någon lärarutbildning? Vem är han/ hon att komma här och tala skola?” ”Vi är inte där än.” Om du har hört dessa mantran allt för ofta eller själv har uttalat dem, uppmanar jag dig att kika på följande korta klipp där Joakim utvecklar varför det är dags nu. Wikipedia kom till ”när en snubbe satte ner spaden i marken och började gräva”. Vi behöver inte vänta in att någon organisation eller annan stor apparat ska ta ansvar för att det ska hända. Det börjar med oss – här och nu.

Share

Intryck från Bett 2012 i London

Den stoora skol-/IT-mässan Bett som går av stapeln i januari i London varje år är över. En mässa som lockar till sig väldigt många svenskar. När man vandrar runt bland montrarna och pratar med utställarna, kan man få höra: ”Ännu en svensk?” Typ så. Och på hotellet kryllar det av tillresta svenskar. Det är lika bra att påbörja konversationer i hissarna på sitt eget språk och inte på engelska. På så vis liknar det ett slags Mallorca. Fast utan sol och bad och ledighet.

På själva mässan är det lätt att gå vilse. Det gjorde jag ett annat år när jag hade tappat min karta. (I år gick jag bara vilse på Oxford Street och hotellet.)

Christina Sikström,Trollhättan, och jag bestämde oss för att gå direkt till andra våningen där utställare med fler webbresurser håller till.

Spel, spel, spel och några fruktdrinkar
I år kunde man märka fler onlinespel än för några år sedan. Inget konstigt – det har blivit lite av en hype. Jag tog en trave broschyrer för att kolla upp senare och efter att ha slängt en bunt, blev de jag länkar till nedan kvar. Du får gärna kolla upp dem. Jag är inte helt okritisk till mattespel som ska verka coola och häftiga och där man tror att det ska öka elevernas motivation. Kanske gör det det ett tag, men spel är så mycket mer än så. Och att räkna tal på tid – tja. Var finns de kluriga problem som man skulle kunna lösa ihop med andra? Var finns samtalen om tankegångar där man lär av varandra och om hur andra tänkte när de skulle lösa en uppgift? Räcker det som en ersättning för matteboken? Eller glömmer man bort samtalen och problemlösningen? Men om läraren tar vara på engagemanget och gör något större och vidare av det – då! Då är jag med och spånar gärna möjligheter.

Pora Ora är en gratis onlinevärld där läraren kan skapa konton för klassen och hålla koll på var var och en befinner sig i utvecklingen. I klippet nedan beskrivs det lite mer.

Kanske kan det användas som en del av engelskundervisningen integrerat med SO, matte och annat som tas upp i spelet.  Ett sätt att öva kommunmikation och att på olika sätt öva att beskriva vad man upplever i onlinevärlden.

Två andra länkar (kanske mer eller mindre lyckade, jag har inte låtit testa dem än):

  • Monkey Tales – mattespel där man som lärare kan få prova gratis. Företaget vill gärna få feddback för att eventuellt översätta spelet till svenska. De gör det om intresse finns.
  • Skoolbo – gratis spel på engelska för 4-10-åringar. Lanseras under våren 2012. Finns som iPad-app i AppStore 

Annars gillade jag Googles fruktdrinkar.

Att göra något annat än att ställa fram en vanlig godisskål med kolor är kreativt. Och få folk att le och prata med varandra.

Christina Sikström
Christina Sikström

Elever kodar och jobbar med för dem relevanta saker
Stephen Heppel hade en egen monter, vilket jag tror att han brukar ha på Bett. Där berättade elever hur de lär sig koda i undervisningen och hur de arbetar med för dem viktiga uppgifter. Bland annat har de arbetat med Scratch, vilket de gillade, men det verkar som om de även kommer att få lära sig python, cobol, ruby on rails och att arbeta med app inventor.

Elever på Bett

Allt det där runt omkring
I övrigt är mässan så mycket mer än mässområdet på Olympia. På hotellen hålls workshops och föreläsningar och man åker på skolbesök runt omkring och i London. Jag föreläste på uppdrag av TänkOm och höll två pass om utmaningar och vinster med att arbeta med sociala medier i undervisningen. Just de passen gav väldigt positiv respons. Tackar för det – vad uppmuntrande det är när människor tar sig tid att säga när de är nöjda. Jag höll också ett pass ihop med Joachim Thornström, Ystad, om TänkOm – yngre åldrar och hur man kan arbeta för att utveckla lärandet. Också positivt.

På kvällarna minglas det och nätverkas. Viktigt eftersom vi kan lära av varandra. De kommuner och företag som delar med sig, men som också är nyfikna på andra, är de som kan utveckla förutsättningarna för eleverna bäst. Det är min övertygelse.

Avslutningsvis några mingelbilder, bland annat på Moa från Idol som uppträdde på Apple HQ.

Idol-Moa

Det blev en autograf till dottern ifall att – även om vi inte såg på Idol. Tipstack till Björn Dahlin om att använda appen Adobe Ideas till det ifall man inte har papper och penna med sig..

Autograf i Adobe Ideas
Marie Andersson, Kristina Alexanderson och Gunilla Almgren Bäck
TänkOm får mig att prova japansk mat på Roka. Och att tänka om.

Efter denna suddiga bild avslutar jag med en bra uppmaning hittad i Hyde Park:

Look both ways
Look both ways
Share

Du får läsa vare sig du är snäll eller inte, men var helst snäll

Om du vill får du hänga på. Bara du är snäll.

Så skriver Mia Skäringer i Avig Maria. Jag läser min julklappsbok och tänker, ja, just så. Bara du är snäll.

Det senaste halvåret har jag kastat mig ut. Sagt tack och hej till mitt jobb men behållit min livlina, tjänstledigheten. Gjort ett val. Ingen har tagit mig i handen och gett mig ett lönekuvert varje månad. Jag är stor nu. Jag måste vara stark. Tre barn, man, Volvo, villa och en lekstuga med trasigt tak. Fula golv som behöver bytas.

Då borde man välja lönekuvertet.

Varför välja det otrygga? Är det att få stå på en scen, att få tala om för andra hur man ska göra, att få vara den som folk vill hälsa på efter en föreläsning – är det det? Jag tror att man kan bestämma sig för att det är det om man betraktar mig från sidan av. Om man bestämmer sig för att det måste vara så. För att få ihop det.

En gång avslöjade jag vad det var som fick mig att bli så innerligt glad över en förfrågan om att vara huvudtalare vid en konferens. Att det kändes som att bestiga berg. Jag som aldrig har tyckt om att stå i rampljuset, som har blivit röd om kinderna av att prata inför folk, kände att det var en otrolig utmaning. Jag förberedde mig genom att läsa böcker om retorik, jag rådfrågade min föreläsarvän om hur man gjorde och jag lärde mig. Jag prövade. Det bar. En jäkla kick. Inte av att stå på scen, utan att se att den tysta flickan kunde. Att hon kunde klippa banden och tillåta sig.

Någon trodde på mig när jag berättade om vad som drev mig, en annan inte. Jag tänkte att huvudsaken är att jag tror på mig själv när jag säger att min drivkraft ligger i någonting annat än ett strålkastarljus i nyllet.

Min C-uppsats på lärarutbildningen handlade om ”tysta elever” – de som inte tar plats i klassrummet, de vars stämma inte hörs så ofta. Min handledare undrade varför jag skrev om dem, hur skulle min uppsats kunna göra skillnad? Jag förstår att frågan var menad som positivt provokativ. Hur tänkte jag? Mitt svar var att det skulle öppna för diskussioner om hur man kan hjälpa alla elever att få en röst. Att det skulle diskuteras i lärarrummen. Handledarens skepticism gjorde kanske att jag under mina lärarår bar med mig en vilja att årstadkomma förändring.

Med åren visade det sig svårt att hålla de pedagogsika samtalen vid liv. Det var först i och med bloggen som de blossade upp igen. Blev en inkörsport till vidare samtal på andra håll.   Det var 2007. Få lärare bloggade. Nu 2011 har någonting hänt. En expolosion av lärar- och elevbloggar och många lärare på Twitter. Jag behöver inte hålla fanan högt, inte alltid leta de senaste resurserna när vi är många om att dela. Det handlar inte om mig.

Under min tjänstlediga höst har jag fått åka till Malmö och Luleå, från öst till väst. Och tillbaka igen. Jag har fått prata spelutveckling och elevutveckling. Jag har fått prata om att lyfta elever med drömmar och att väcka drömmar till liv. Jag har fått prata lärande. Allt vill jag förankra i styrdokument och forskning, inte i allmänt tyckande. Eller i ”jag känner att..”. Skit i vad jag känner, vi har inte tid med det, eleverna går i skolan nu. Det handlar om döviktig utbildning. Här och nu. Därför är jag extremt tacksam för att jag får vara med vid doktorandernas diskussioner vid Göteborgs universitet. Det ger mig orden och förankringen. De ytterligare frågeställningarna. Jag lyssnar och lär.

Våren är full av inbokade utbildningar och föreläsningar. Jag ser fram emot den med tillförsikt. Min bok ska komma ut i mars. Boken som lyfter fram eleven. Som inte handlar om teknik i skolan där vi kastar oss över senaste häftiga webbtjänsten utan att komma ihåg de pedagogiska tankar vi bär med oss. Som istället lyfter pedagogiken och didaktiken högt för att vi ska kunna använda tekniken utvecklande.

Du ska få läsa den om du vill. Jag höll på att säga, bara du är snäll, för jag gillar uttrycket. Att någon kan säga så. Jag prövar orden. Men sedan tänker jag, snällhet finns som små ljuskorn här och var. Om du läser den i total avsaknad av det och ändå hittar något korn att bygga vidare på; då är det värt det. Kanske för en enda elevs skull.

För att en enda elev ska klippa banden och göra något som för henne eller honom är att bestiga berg. Och att denne elev ska våga uttala orden om sina drömmar no matter what.

Jag är otroligt tacksam för det gångna året. Alla motgångar och medgångar som slipar och utvecklar och ställer på ända. Som väcker upp en med dunder och kabrak. Ett gott kabrak.

Än en gång: Gott nytt år! Jag menar det verkligen.

 

Share

Bemötande en viktig nyckel för framgång

Nyckeln till framgång för att få trivsel att genomsyra en skola sägs i den här artikeln vara:

Bemötande beskrivs som en viktig nyckel till framgång.

– Jag kan komma och hämta och så frågar personalen hur jag har haft det på jobbet. De ser hela familjen, säger föräldern Fredrik Nordberg som har barn i både förskolan och skolan.

Och enligt vd Birgitta Arosenius bemöts respektfullt från hantverkare, till föräldrar, besökande eller en ledsen elev. Rektor Anders Berghall betonar också att föräldrarna är viktiga både för barnens utveckling och lärarnas.

Jag ser inget i artikeln om att man säger att man blev lärare för att lära ut, inte för att ta hand om. Att lära och att se varandra som människor går hand i hand, det är inget tudelat. Därför ger artikeln hopp. Jag hoppas ingen blir provocerad av den utan istället att man låter orden sjunka in och tar sig en funderare på hur trivsel kan få genomsyra en skola. Hur det kan få visa sig i blickar, i nickar, i leenden och handslag. Och att det är de vuxna som har mandat att tillåta detta att utvecklas och få näring.

Med detta önskar jag alla ett gott nytt skolår, ett riktigt gott!

Share

Att klara lifvet – en utmaning

Något som har gått upp mer och mer för mig allt efter som, är hur ungdomar önskar kontakt. Önskar att bli tagna på allvar. Egentligen är det självklart. När jag var en yngre vuxen kunde jag ibland haka på ”ungdomar är lata-myten”. Jag skäms över det idag. Efter hand som jag har kommit i kontakt med äldre ungdomar i jobbet och här hemma, nu när barnen växer upp och fyller huset med andra gängliga varelser, har jag insett mitt misstag.

Berättelser om hur lärare ska vara coola och köra en hård stil når mina öron. Frågan om varför har jag svårt att besvara. Nonchalans från vuxna är svårt att försvara.

En som har intresserat sig för vad många ungdomar gör är Jane McGonigal. Hon har intresserat sig för att forska om spelkulturer. Och funnit engagemang som kan vara svår att förstå sig på. Om man står utanför. Hon menar att om någon ska kunna förändra världen till det bättre så är det spelare, så kallade gamers. De vet hur man skapar nätverk, de kan gå in för något och snabbt klara av uppdrag. Låt vara att uppdragen inte alltid är lätta för oss utomstående att förstå sig på. McGonigal menar att vi kan dra nytta av detta engagemang i det vi kallar den verkliga världen. Återerövra den. Mobelisera vår göra-gott-vilja. Ett klipp om vad hon menar:

Jag vill veta mer om det här, inte bara avfärda och vara nonchalant i en slags minsann-mentalitet. Inte bara varna och oja sig över ungdomars stillasittande och dåliga hållning. Istället vill jag ta reda på vad som är så intressant, så spännande och engagerande för många ungdomar idag. Ta vara på deras inre motivation och visa att jag räknar med dem. När jag har gjort det har jag aldrig blivit besviken. Det kanske inte blev exakt som jag hade tänkt, men det blev. Där inne, där i varje människa finns en självkänsla som kan stärkas eller kväsas. Som kan utvecklas.

Det handlar om bemötande.

Det handlar om vuxenansvar att få till ett gott möte.

Det är inte en jämnställd relation, den mellan den yngre och den vuxne. Den som är vuxen har ett övertag. Och ett övertag kan användas utvecklande eller på ett annat sätt.

Jane McGonigal utvecklar så kallade ARG, Alternate Reality Games, där man blandar verklighet och spelmekanismer. Hon gör det i syfte att dra nytta av allt det goda spelvärlden kan hjälpa oss att utveckla. Känslan av samhörighet, att jobba mot ett mål, att ta sig vidare och se sina framsteg med mera, med mera. Det finns negativa saker med spel precis som med allt annat i livet, men frågan är vad vi fokuserar på och utvecklar. Vi kan välja.

Idag upptäckte jag något som liknar de ARG McGonigal brukar utveckla, fast gjort på svenska. Jag vet inte hur gammalt det är, kanske är jag sista att upptäcka det, men så får det vara. Det handlar om att våga ta nya kliv och möta utmaningar. Det handlar om Lifvet. Se och läs mer på www.klaralifvet.se.

Jag tror att vi får se mer sådant här inom en snar framtid.

När vi letar webbresurser och saker att göra med hjälp av tekniken, glöm då inte uppdraget att utifrån styrdokumenten hjälpa en elev att finna sin plats på jorden och att leva sitt liv här, nu och i framtiden. Det är en utmaning, och som jag ser det, en positiv sådan. Tack för ordet.

Share