Framtiden är här. Just nu.
It´s right here
Kategoriarkiv: Opinion
Besök på The Blue School, New York
I somras besökte jag The Blue School på Manhattan i New York – skolan som säger:
Our mission is to cultivate creative, joyful and compassionate inquirers who use courageous and innovative thinking to build a harmonious and sustainable world.
Hans Renman, Business Creatives Sweden, som tidigare hade varit där, introducerade mig för rektor Brad Choyt och så blev jag inbjuden att komma dit när jag ändå var i krokarna på semester.
Brad Choyt i ett av klassrummen. Eftersom skolan snart skulle flytta till nya lokaler var mycket av materialet nedpackat.
Brad berättade om verksamheten som riktar sig till yngre barn, men som kommer byggas ut i takt med att barnen blir äldre och sedan omfatta det som har sin motsvarighet i vår grundskola. Han berättade om hur skolan startats av The Blue Man Group. Ni vet de där blåa människorna som bankar på rör och sånt.
De har sin teater inte långt därifrån och deras egna barn går på skolan. Kreativitet är viktigt för gruppen och det var därför de startade en skola som skulle ta vara på det.
Vad är det då som är speciellt med skolan? Inget som borde vara speciellt, kan man tycka, men det lärarna gör är att lyssna noga och klura ut vad som intresserar barnen. De vill verkligen ta vara på barnens drivkraft och engagemang. Sedan bygger man undervisningen utifrån det. Alla barn kan utveckla lärandet och i Vygotskij-anda hjälper lärarna barnen vidare. Kursplanerna anpassas efter vad lärarna upptäcker i barngrupperna.
Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför.
– Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.
Rätt och fel-tanken har inte fått fäste på skolan. Kreativiteten har. Jag gillar! Och så frågar jag vidare om allt och inget.
Sedan frågar jag typiska skolfrågor. Sådana som jag vet att det pratas om i många lärarrum. Hur får lärarna tid? Krävs det inte väldigt mycket av dem?
Brad tittar en aning oförstående på mig.
Vi kräver mycket av våra lärare. Det ingår i deras jobb att jobba hårt. Och de har ett långt sommarlov.
Så berättar han om arbetsglädjen. Att många av lärarna är artister, konstnärer och har pedagogisk utbildning. Vi hejar på lärare på väg åt olika håll tillsammans med några elever. Sommarskolan här är i full gång, precis som på så många andra ställen i New York. Vänligheten flödar, man småpratar, frågar vad som är på gång, ger uppmuntrande ord och går vidare. Det märks att det här är en skola där man trivs. Det känns så.
Ljusrummet – rummet dit man får gå när man behöver. Bara för att få vara.
Jag får vara med när några av de yngre barnen har högläsning. Läraren väver in samtal med barnen i läsningen, lyssnar på deras frågor och leder in dem på sådant som de nappar på. ”Kanske vi också skulle prova att…?”, ”Vad tror ni om det?”
Sedan ger de sig ut på en Upptäcka-staden-vandring, men innan de går ber Brad barnen tala om för honom om skulpturerna har vuxit något sedan sist och barnen lovar att ta reda på det.
Sedan sätter vi oss på kuddarna på golvet i hans skrubb, rektorsexpeditionen, och pratar vidare. Om det kreativa, om hur mycket lättare man lär sig om man är intresserad, om man blir tagen på allvar, blir lyssnad på. Om varför skolan finns. Läs gärna mer om skolans tankar här.
Jag lämnar mötet lycklig. Smiter in i den öppna trädgården, The Creative Little Garden, som ligger på en tvärgata inte långt därifrån. Samlar intrycken där i hammaocken och lyssnar på vattnet som porlar. Kontakten med skolan slutar inte där. Möten leder vidare, människor som tänker tillsammans kan skapa något ihop. Det är fint. Nu vill jag förvalta det väl.
Må det kreativa ständigt få finnas i vår närhet.
Mer UNconferences åt folket!
Imorgon drar Sweden Social Web Camp, SSWC, igång. Precis som förra året håller man till på ön Tjärö i Blekinge.
Där kommer folk umgås, prata, utbyta tankar och idéer och sedan lämna ön en aning rikare på livet. Det alla har gemensamt är att de tycker webben är en bra grej. För bara ett par timmar sedan la Kristin Heinonen och Tomas Wennström ut en kort film om hur denna UNconference går till. Alltså hur deltagarna själva bestämmer vad man ska prata om. Det gör man i The Grid i stora tältet:
Folk vill prata och diskutera, inte bara sitta och lyssna på timmeslånga föreläsningar. Det senare kan man ibland lika gärna göra i soffan hemma framför YouTube.
Jag önskar att vi kan få till samma konfrenslösningar för skolan. En riktig mötesplats där man skriver upp sig i en grid. En mötesplats där man får träffa alla man pratat med i bloggar och på Twitter. Få prata vidare med varandra och sedan fortsätta att hålla kontakten via webben.
På senare tid har det dykt upp TeachMeet-träffar. Det är ett bra steg på vägen, eftersom folk får dela med sig av sina idéer under enkla former. Men det är fortfarande envägskommunikation. Jag önskar mer UNconferences åt folket!
I filmen nedan finns lite av min upplevelse från förra årets SSWC. Mycket får, sol och kärlek. I år följer jag alla som är där på avstånd. Mycket kärlek till er!
Uppdaterat: Anders Mildner på SvD skriver om UNconferens-företeelsen och vad det kan göra för att förbättra arbetsinsatsen på jobbet. Spännande läsning.
En titt in i världen utanför skolan
Jag hämtar ofta inspiration utanför skolan. Och därmed hoppas jag att skolan och världen ska kunna bli ett, inte två. Ett kliv utanför byggnaderna ger nya perspektiv.
Idag vill jag kliva in i företagsvärlden och väljer då mediaföretaget UppdragsMedia. Varför? Jo, de är just nu i skrivande stund i full gång med att producera en 80-sidig tidning, Intangible Artifacts. Och det är inte vilken tidning som helst. Den består nämligen av redaktionellt material som kommer från en bloggstafett som Martin Palacio på företaget Veidekke Bostad startade för ett tag sedan. Crowdsourcing.
Vem som helst kan i realtid läsa om hur arbetet går via Twitter. Man kan lägga sig i deras arbete, komma med kommentarer, skicka in bilder och allmänt vara ett pain in the ass. De vill det. Tidningen blir bättre då. Och det skapar uppmärksamhet kring deras produkt. Man ger och tar helt enkelt.
Nu senast la de ut denna film från kontoret. Studiebesök – man tackar:
Själva utkastet till tidningen kan ni se nedan (Klicka och bläddra). Ja, det är jag som är med på en av bilderna mot slutet. Ja, jag är stolt över det. Ja, jag säger det trots att jag är svensk. 🙂
Tidningen kommer bland annat att distribueras på Sweden Social web Camp, SSWC den 13 augusti. Där, på ön Tjärö i Blekinge skärgård, samlas samlas folk som är intresserade av webben, av samarbete och utveckling. Jag var med förra året. Då var vi inte många med skolbakgrund som hittat dit. I år kommer några fler. Jag ska följa dem från avstånd och glädjas med dem som kunde åka. För jag vet att de kommer ha många fruktbara samtal, många idéer kommer födas och många människor kommer att fortsätta sitt samarbete även sedan de lämnat ön. Då via nätet.
Skolan har mycket att lära. Inte på ett ”jasså-har-vi-gjort-fel-sätt” utan på ett öppet sätt.
Samarbete föder bra produkter, öppenhet likaså.
Närhet, avstånd, djup och ytlighet
Idag fick vi besök här hemma av Kristina Alexanderson med familj. Kristina har jag lärt känna genom de avtryck hon lämnar i sin blogg och på andra ställen i diskussioner på nätet. Jo, vi har lärt känna varandra där på nätet. Man gör det. Människor är verkliga där.
Man kan se på nätdiskussioner som flyktiga och ytliga. 140 tecken på Twitter är inte mycket, så hur kan man vara djup där? Men om samtalen inte uppstår överhuvud taget, hur ska man då lära känna olika människor? Olika sorters människor? Ett samtal leder vidare och där skapas djupet. Vare sig man möts öga mot öga eller på nätet.
Just att våga kasta sig ut och prata med folk utan att man tar de vanliga vägarna för kontakt är något jag gillar. Lite som på vår resa i USA, där folk pratade med varandra utan att känna varandra, och det på ett helt annat sätt än det jag är van vid här hemma. Det må betraktas som ytligt, men det kan leda vidare till något annat. Eller det kan stanna där och det är ingen big deal med det.
Att skriva på nätet är att bjuda på sig själv, på sina tankar, erfarenheter och kunskaper. Det kan sticka i ögonen på folk att man gör det, men det är smällar man får ta. Jag vill inte vara utan dem som inspirerar mig och får mig att fundera vidare. Aldrig någonsin.
Bilden nedan knäpptes på Manhattan i somras och tillägnas alla vänner nära och i det som kallas fjärran.
Tycker du om den? Länka gärna hit, men ta inte är du snäll. Det var ett jox att knäppa den..
Mötas nära och i fjärran
-Mamma, det är så annorlunda här. Folk kommer fram och pratar med oss och alla säger ”Excuse me” och ”I´m sorry” hela tiden. De är liksom vänligare här än hemma.
Sonen har spanat in ett nytt fenomen och börjar själv prova på att prata med folk på samma sätt som han bemöts.
Vi är i USA och reser runt, ser Obamas hus och fattiga avlägsna platser i bortre Pennsylvania. Vi rycks med av kommersen vid Niagarafallen och insuper dofterna och ljuden på Manhattan.
Folk samlas utanför ett kafé för att se VM i fotboll ihop på gatan.
Jag hajar också till inför hur vänliga folk är. Ungdomar sitter på pizzerian utan att ta av sig kepsen och bara för att jag sträcker mig efter en sak strax intill, utropar de genast ”Oh, I´m sorry!” Utan att ha gjort något galet. Bara för att vara vänliga. Trots kepsen.
En del ser inte ut som vi..
..andra står med en cello i Central Park. Och vill språka lite grann.
Att mötas är att lära. Att bemötas vänligt föder vänlighet.
Jag minns att jag vid en arbetsplats för länge sedan, kanske en där jag gjorde en av mina olika praktikperioder, föreslog att vi skulle säga hej på morgonen. Att det kunde vara en bra start att mötas så. Några kollegor tyckte inte det: ”Man kanske pratar med någon om något viktigt och då kan man inte avbryta samtalet bara för att nicka hej till någon annan. Det går inte.” Så morgnarna fortsatte som de brukade. Man tog inte notis om arbetskamraterna. Det var ett sätt att mötas det också.
Det går att närma sig försiktigt.
Det går att inte vilja lyssna.
Det går att mötas.
Hur som helst, att träffa andra människor är utvecklande. Att träffa människor från olika förhållanden och bakgrund är nödvändigt för att få perspektiv på livet. Men hur gör man det om man inte har råd att resa? Om man inte kan ta sig utanför villaförorten eller höghusområdet hur lätt som helst?
Skulle du få möjlighet att prata med ett barn som spelar onlinespel eller rör sig på nätet i största allmänhet, skulle du få höra berättelser om olika möten. Bra som dåliga. De är värda att lyssna på. Och jobbar du inom skola skulle du kunna få till möten mellan elever i vitt skilda delar av Sverige och världen. Du har möjlighet att göra det.
Välkommen att titta i de olika kategorierna här på bloggen för att hitta vägar för samarbete. Eller kom med tips – uppskattar om du vill använda kommentarsfältet som en mötesplats!