Kategoriarkiv: Opinion

Ord till min dotter

Opinion, , ,

– Jag är cool och snygg!!

Dottern står framför spegeln och tittar på spegelbilden som visar en 5-åring i fotbollskläder med tofsar i håret. Hon är glad och strålar mot sig själv.

– Jag är verkligen cool och snygg!!

Mina ord till dig, min dotter, måste därför tyvärr bli:

Kära dotter!
Om du är lycklig över något, glad över det du åstadkommit, förväntansfull över vad som ska komma – uttala det inte.

Kära dotter, jag ska läsa litteratur för dig om dem som i svunna tider har fått stå tillbaka. Litteratur som stämmer in även idag. Om människor som inte ska tro att de är något.

Så lilla barn, jag älskar dig för mycket för att du ska gå in i Webb 3.0-samhället utan att veta spelreglerna. Du har alla möjligheter att ta dig ton, påverka, dela och kommunicera. Kvinnor använder sociala medier som aldrig förr. De tysta flickorna som höll sig till skolans spelregler om att snällt räcka upp handen och vänta på att få svara, de provar nu att själva ge sig talutrymme. Det finns tysta pojkar som också tar sig fram på ett annat sätt tack vare sociala medier. Det är bra.
Men akta dig. Webb 3.0-samhället och Sverige är inte synkade. Vi klipper med ögonfransarna och handlar i det tysta. Vi står inte framför spegeln i hallen och säger högt och tydligt: ”Jag är cool och snygg!!” Vi stänger badrumsdörren om oss, låser och viskar sedan fram det. Knappt hörbart.

Det är så vi gör. Men är det bra?

Sir Ken Robinsson säger att det inte är evolution av gamla skeenden vi ska syssla med i skolan utan revolution. R-e-v-o-l-u-t-i-o-n. Det smakar främmande. Det smakar viktigt.

Kära dotter,
Du ska få blomma ut. Du ska se dig själv i ögonen i spegeln och du ska få uttala vilka uppmuntrande ord du vill. Om du vill prova att uttala tankar högt så andra hör – fine. Bra. Jag ska stötta dig.
Du förstår, mamma ska lyssna på punk ikväll. Green Day på Ullevi. Punk, min dotter. Det handlar om revolution!

Det handlar om ditt liv.

Share

Ett tack till alla som får mig att växa

Opinion, , ,

I fredags gjorde jag något jag inte hade kunnat tänka mig att göra för bara några år sedan.
Jag föreläste på PIM-galan i Göteborg dit landets alla PIM-femmor och deras examinatorer var inbjudna.

För mig är det stort. Ett hedersuppdrag. Jag älskade det. Att få prata inför pedagoger jag beundrar. Pedagoger som har kämpat sig igenom uppgifter för att de vill ha utveckling i förskolan och skolan. Jag beundrar verkligen det.

För några år sedan gillade jag inte att prata inför en större grupp människor. Elever och föräldrar gick bra, men andra… Nej. Vem var jag att säga något som andra skulle lyssna till?

Pedagogiska tankar om förändring och utveckling fick ligga och gro i det tysta. På arbetslagsmöten fanns inte tid att prata om sånt och på fikarasten ville alla koppla av med annat.

Så hade vi turen att få vårt tredje barn. Föräldraledigheten använde jag till att ta hand om dottern och att tänka. Vad ville jag? Egentligen? Det blev några utbildningar i svenska som andraspråk samt i IKT. Ett lyckokast. För i den ena kursen skulle vi blogga.

Sen kunde jag aldrig sluta.

Min kurs fortsätter ständigt. Alla mentorer jag skaffat mig där ute genom bloggen – det går inte att beskriva vad det betyder.
Mina tankar utmanas ständigt. Jag vågar sätta ord på dem. De tas emot med nyfikenhet och helt utan snörpighet. De ifrågasätts. På ett konstruktivt sätt. Utan att förminskas. Den där jante som alla pratar om att avliva, men som lever kvar eftersom det oftast bara är tomma ord, den känner jag sällan av i samtalen på nätet.

Genom att tänka högt har jag fått förfrågningar från alla tänkbara håll. Jag får vara med i arbetet att tänka fram en nationell IKT-strategi (skriver IKT som en hyllning till Jonas som hjälpte mig så hjältemodigt i fredags), vara med i TänkOm och utbilda lärare och skolledare som utrustar sina elever med datorer. Jag får föreläsa. Och prata om det jag brinner för, nämligen att vi lärare kan hjälpa varandra att bli bättre på att få barnen att känna sig sedda. Att få dem att känna att skolan finns i världen och världen i skolan. Att det är en och samma sak. Att få dem att känna att det de gör i skolan och på fritiden har betydelse. Att vi utbildar eleverna att nå sin fulla potential. Att vi tar bort taket för lärande.

Om vi visste vad många av eleverna gör på sin fritid, vilket lärande de sysslar med, skulle vi baxna. Om vi bara ställde frågorna.

Det är vad jag får göra nu. Tack vare att jag har kanalen för att tänka högt. Det är så stort för mig så ni anar inte.
Jag är så tacksam för responsen jag fick via twitter från några av er som lyssnade i fredags. Det betyder mer än ni tror.

Tack. Vi ska vara rädda om varandra.

Bild: House without a roof av Len van Yperen Creative Commons: BY, NC, SA

Share

Dagens lärande i unconference-stuk?

Funderingar,

Årets Framtidens Lärande är slut.

Jag lämnar med samma känsla som jag brukar ha efter en konferens – det är mötena som är de viktiga, samtalen mellan nyfikna lärande människor. Föreläsningarna skulle man kunna se på YouTube.

Richard Gatarski spånade kring det när vi träffades över en bit mat tillsammans med några andra en av kvällarna. Varför måste man alltid ha ett program för att träffas? För att spåna och kläcka idéer? Jag gillar den unconference som vi hade på SSWC en helg förra sommaren på en ö i Bleking befolkades av folk som ville prata webb och bara umgås. Folk satte upp lappar om vad man ville prata om och så träffades man under en ek eller bakom en sten. Lätt och otroligt kreativt.

Lite av det kunde man uppleva på det TeachMeet som ordnades – den största behållningen med vistelsen i Stockholm förutom de informella samtalen. TeachMeet-grejen skulle kunna utvecklas ännu mer mot unconference-hållet. Hmm, en tanke.

En annan stor behållning var Webbstjärnans prisutdelning. Läs mer om den på en annan blogg där jag skrivit om det.

Och så var behållningen (jag blir visst aldrig klar med uppräknandet) att kampera ihop med Öpedagogen i Anne-Maries lägenhet. Vänner som mötts på nätet som blivit nära vänner. Som pratar och pratar utan att vilja bräcka varandra. Som delar och uppmuntrar. Verkliga vänner.

Share

IKT eller IT – en het potatis

I media, ,

Anders Lotsson på Computer Sweden tar upp en het potatis. Ska vi skrota IKT-bergeppet och använda förkortningen IT som de flesta gör? Nuförtiden är det nästan omöjligt att jobba med en dator utan att kommunicera. Han skriver:

”En dator utan nätverk och internet är lika användbar som en bil som står inlåst i garaget.”

Lotsson konstaterar också att det nästan bara är i skolvärlden och i delar av EU-byråkratin som IKT används som uttryck. På engelska heter det ICT, men i svenska samhället och på de flesta företag är IT ett känt och använt begrepp.

Egentligen kan man tycka att tjafset inte spelar någon roll. Men jag tycker att det gör det. Föräldrar som ska känna sig delaktiga i skolan möts av en värld av begrepp som de förväntas kunna utan att någon förklarar dem för dem. IUP, APT, SET, IKT – listan kan göras lång.
Har man ett annat modersmål blir det inte lättare. Då ska man verkligen inte behöva tampas med alla dessa förkortningar skolan så ofta svänger sig med.

Jag vet att när jag gick min lärarutbildning för dölängesen, pratade man om att skolan skulle behöva ett fackspråk för att få pondus. Ungefär som läkarna hade sina ord. Eller tandläkarna med sina ”ett composit”, eller vad de nu säger när de gräver i ens mun.
Som om det var i orden skolans innehåll och framgång låg, inte i själva görandet.

I och med att skolan svänger sig med begrepp som samhället sällan använder, distansierar vi oss från omvärlden. Skapar ett vi och dom. Jag vill att skolan ska vara ett del av samhället och att vi ska fylla begreppen med allt det goda som utveckling för med sig. Det händer inte av sig själv bara för att vi petar in ett K i en förkortning. Ett litet K betyder inte så mycket. Men skapar det ett vi och dem, betyder det allt.

Share

Svenskläraren sätter fingret på

I media, , , ,

Jag slår upp det nya numret av Svenskläraren och hittar en artikel som jag skrev för över ett halvår sedan. Orden verkar obekanta, men på något vis känner jag igen dem. Och jag håller med mig själv om vad jag skrev en gång i tiden, vilket känns skönt. Rubriken är ”Twittrande lärare behövs”.

Jag anser nämligen att lärare behöver undersöka de kanaler som finns för påverkan och kommunikation om vi ska kunna följa läroplanen när det gäller:

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet.  (Lp094, Lpf94)

Om vägarna för att påverka i samhället ändras, måste vi ta del av förändringen. Vare sig vi gillar det eller inte. Vi är inte en bunt frilansare, utan har ett tydligt uppdrag.

Jag läser vidare i Svenskläraren, denna guldgruva, om forskning kring individualiseringen i skolan. Detta att elever får ”forska” enskilt eller att de får välja uppgifter i olika ordning efter en lista och att de därigenom tror att de får individanpassade uppgifter. Att samtalet i klassrummen har minskat och ordförrådet hos eleverna har blivit lidande. Monika Vinterek skriver om olika studier som visar detta (Jag hoppas hennes artikel blir sökbar i tidningens arkiv).

Jag tänker vidare kring vad vi kan göra för att låta eleverna utvecklas i sitt lärande. Vad kan vi lära oss av det som har gått fel? Inte är det att sätta sig med armarna i kors och sucka och säga att ”det går inte”. Läraren är utbildad för att se möjligheter. Vi är problemlösare. Det är vårt jobb.

Det jag har sett hos elever som får producera, förklara, samspråka kring uppgifter är att det pågår en process i dem som gör att de gör lärandet till sitt eget. Något de kan använda i andra sammanhang och inte bara för stunden. På riktigt-uppgifter ger engagemang.

Det kan vara jobbigt.

Fylla-i-uppgifter kan upplevas som avkopplande, och något som elever ibland själva väljer, men vad ger de för lärande? I längden?

I och med att fler och fler elever får tillgång till varsin dator, kan eleverna arbeta i gemensamma dokument, i wikis och på andra ytor. De kan diskutera i grupp där de ser varandra och på nätet. Läraren kan lättare följa arbetets gång och diskutera både där och öga mot öga med eleverna. Dessa kan även få respons från andra, utanför skolan, och ta intryck från andra.

Vi har alla möjligheter att öppna upp får lärande. All möjlighet att se potentialen i kommunikationen mellan människor. Vill vi ta tillfället att göra något bra av det?

Share