Kategoriarkiv: Publicera

Vet du hur Kiribatis flagga ser ut?

-Men mamma, kan du ingenting? Du är ju lärare!

Sönerna vinner lätt över mig i flaggspelet. Kiribatis flagga är ingen match. Jag får poäng på Polens flagga och känner mig stolt. Sönerna fnyser.

-Varför måste man kunna flaggor? frågar jag.

De förstår inte frågan. Att kunna huvudstäder och veta var de ligger, det förstår jag. Att kunna koppla världshändelser till kartan ser jag en poäng i. Men flaggor? När behöver man kunna det? Se vilka länder som är representerade vid olika evenemang? Vi kan inte riktigt komma på något bra svar, men spelar vidare. Det märks att sönerna har ägnat åtskillig tid åt att plugga in flaggor. Deras huvuden är fulla av dem. Kul när man spelar och vinner, men sen då?

Det där med kunskap är knepigt. Vad är kunskap?

Jag skulle vilja säga: Kunskap är föränderligt.

Och just därför måste lärarna vara nyfikna, vakna och våga prova. Det man en gång lärde sig på sin lärarutbildning var säkert bra, men det måste byggas på. Man kan inte säga att man är fullärd. Inte heller kan man likt en fågelunge sitta och gapa och vänta på att bli fylld med kunskap. Man får faktiskt ta tag i sina studerartalanger och hugga i lite själv. Precis som eleverna förväntas göra.

Det allra mest spännande med lärarjobbet, har alltid varit det som inte har varit självklart. När någon inte verkar lära sig, vad gör jag som lärare då? När någon saknar motivation, hur ska jag locka fram glöden? Det är urspännande! Som ett detektivarbete!
Tyvärr har jag vid utvecklingssamtal flera gånger suttit och pratat om brister hos eleven och att denne måste anstränga sig lite mer. Ibland utan att ens ägna en tanke åt att jag borde ändra något. Men inte alltid. Det är inte alla barn jag har förstört. Bara en del. Men det grämer mig att jag inte alltid har kunnat se vad alla elever behöver.

Att ägna sitt detektivarbete åt att ta reda på hur varje barn lär sig, vad som är den tändande gnistan, det betalar sig på sikt. Det ger verkan.

Det var av den anledningen jag frågade ut sonen och lät honom beskriva sitt bokprojekt här på bloggen. Han fick massor av tips från er läsare och blev väldigt uppmuntrad. Tack! Jag är oftast försiktig med att skriva om mina barn, eftersom det kan reta folk, men han hade så bra idéer och varför kunde inte han dela med sig av dem istället för att jag gjorde det? Att skriva för publik ger en kick och skapar en känsla av att det man gör är viktigt.
När han kom och berättade att han gett sig ut på Google Earth för att se hur det såg ut i en stad, slogs jag av vilken bra research det var. Det hade jag inte kommit på att låta mina elever göra. Tankekarta innan en berättelse – that was it. Oftast. Men med datorn kommer nya möjligheter. Ser vi dem? Vill vi se, eller är det vi alltid har gjort gott nog? ”Ansträng dig lille vän!”
Skriva med blyerts för att sedan skriva rent på dator, är det så författare gör? Fy vad jobbigt om man kommer på att man vill peta in ett helt nytt stycke i texten. Hur ska det få plats? Sudda, dra pilar – nej då får det vara. Hur gör en författare?
Sonen gav sig ut på diverse strövtåg i skogen för att få ännu mer inspiration kring sin bok. Datorn är ett sätt, träden ett annat. Det ena utesluter inte det andra. Men om vi lärare utesluter några av möjligheterna gör vi oss skyldiga till att begränsa lärandet.

Ett mycket svårt brott som oftast lämnas utan påföljd.

Share

Rita tillsammans i Flockdraw

Testar att skriva och rita i Flockdraw – ett enkelt gratis ritprogram på nätet där man kan samarbeta och rita i samma bild.

Ökat samarbete med varsin dator – absolut! Om vi vill.

Här ser du bara en skärmdump av bilden. Egentligen kan man bädda in den på sin blogg och låta andra fortsätta rita där. När jag gjorde det blev whiteboarden alldeles för bred och jag kunde inte ändra måtten.
Så vill du hjälpa mig att fortsätta rita på min bild får du klicka här. (Nu är den visst rensuddad. Antingen har någon hjälpt mig med det, eller så försvinner allt efter några timmar. Gör ju inget egentligen – whiteboards är till för att användas om och om igen.) Hoppas du har tid att prova!

Jättespännande att titta när någon ritar i realtid och försöka se vad det ska bli. Här kommer ytterligare en skärmdump på samma whiteboard, så som den såg ut efter ett tag.

Share

När mina handlingar hann ifatt mig

Två år senare får jag stå till svars för mina handlingar.

I fredags var det dags för den årliga Novemberfestivalen i Trollhättan då det alltid hålls föreläsningar och workshops för pedagoger, samt tävlas i film. Vi var en hel del som åkte dit från S-sund eftersom vi har många filmande pedagoger i vår kommun. Filmen Love and Rage hade dessutom Sverigepremiär. Förrförra året var det Josef Fares film Leo som visades på bioduken, och därför får bilden från den gången illustrera festivalen.

Fredrik Svensson höll ett lysande föredrag om att tänka om utifrån att världen förändras. Åsa Sundelin berättade om arbetet som mediepedagog på Broängen och om hur hon nu jobbar med One-Eighty – en skola för dem som inte kommer till skolan. Även hon levererade mycket inspiration och fick flera av lärarna att börja mumla: – Aha, nä men, åhhh!

Vid lunchen hamnade jag bredvid Jens Lanestrand, Film i Väst, Västra Götalandsregionen (Rättelse efter kommentar av självaste Jens). Mannen som jag hade dissat i mitt blogginlägg om festivalen för två år sedan. Nu hann det ifatt mig:

– Det är du som är Christina va?

Aj, aj, igenkänd. Jag hummade fram ett ja.

– Idag hade jag väl inte projektorns lampa mitt i ansiktet när jag pratade?

Ähum… Det var det jag skrev om för två år sedan. Hur oproffsigt det var att göra så. Och jag hade kallat honom ”en snubbe”.

– Nähäää *skratt*. Inte alls! Du stod så fint till vänster, alldeles underbart fint. Helt rätt.  ….Förlåt.

– Äh, det gör inget, kontrade Jens. Det är så bra att få reda på sånt, så man vet vad man kan förbättra.

Skadan kanske inte var så stor. Han hade inte blivit så ledsen. Men jag började ändå tänka: Det här med att leverera åsikter på bloggar – det påverkar. Även i det lilla. Därför behöver man tränas i hur man använder orden på den publika ytan. Veta att det googlas fram, att det står där fullt synligt för alla, även om man tror att det är någorlunda hemligt. Veta hur man kommenterar och hur man levererar. Jag trodde jag hade koll, men för två år sedan trevade jag mig fortfarande fram. Det hann ifatt mig.
En tankeställare.

Lämnar vi våra elever till att själva utforska dessa publika ytor helt utan guidning? Det funderar jag på. Och i så fall: Tar vi vårt ansvar och gör något åt det? Får de själva prova?

I tävlingen Webbstjärnan tränar man just detta. Men hur tränar resten av landets alla elever? Kommentera gärna och berätta.

OBS! Jens vet att jag bloggar om detta nu. Jag har hans fulla stöd att göra det. *ler skamset*

Share

– Jag kan inte skriva i skolan

Ett barn funderar:

Jag ska nog skriva en bok. En som ska heta ”Solen regnar”.

Så förklarar han handlingen. Och att det ska bli en tjock bok med många kapitel. Jag tycker mig se i hans ögon hur mina ögons glitter reflekteras. Wow! Äntligen! Så jag frågar:

Ska du lägga in det i din ”Egen planering” i skolan?

Han blänger på mig.

Det här kan man inte skriva i en liten skrivbok – det skulle inte få plats. Och så skulle det ta alldeles för lång tid att bli klar om man var tvungen att skriva för hand. Det här ska bli en riktig bok!

Jag biter mig i läppen. Vill ju så gärna hjälpa och stötta.

Men om du lägger det i skolportalens arkiv, kan du skriva både hemma och i skolan!

Han tittar på mig igen. Kikar på mig med ”Vilken planet-kommer-du-ifrån-looken”.

I skolan? Vi har inte datorer så det räcker. Och om man ska logga in tar det halva dan. Jag skriver hemma.

Jag nickar. Det får bli så. Vi vet båda hur det ser ut med maskinparken i skolorna.
Men imorgon.. imorgon tas ett beslut i den kommun där han bor. Ett beslut som kommer att bli avgörande för hur elever i skolår 6 till 9 ska kunna jobba i skolan och hemma. Helt avgörande för om de ska få utvecklas i sitt lärande. Om de ska kunna vara delaktiga i världen. Om de ska kunna lära sig det de behöver idag 2009. Och imorgon.

Jag återkommer!

Share

Blädderbar bok på nätet med material från Wikipedia

Måste prova att göra en bok av sidor jag vill samla från Wikipedia.

I vänsterspalten på nämna sajt kan man nämligen välja att skapa en bok. Man samlar de sidor man vill ha, fixar lite med kapitelindelning om man vill, och vips, har man en pdf, snyggt utformad.
Kan vara nåt för dem som vill fixa sin egen lärobok.

I och för sig ser jag det negativa i att skriva ut någon som inte längre är dynamiskt. Man redigerar inte i det utskrivna och väntar inte på att någon ska uppdatera något. Men för dem som vill ha det insamlade samlat, är det ett alternativ. Olika lärstilar.

Jag laddade upp mitt pdf-test på Calameo och fick en blädderbar tidning. Bläddra här nedan, eller klicka på länken om du vill läsa utan förstoringsglas.

Share

Förbannat svårt eller förbannat lätt

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen och flitig användare av sociala medier, betonar vikten av transperens. Att diskutera öppet, att ta in synpunkter från andra och att inte vara rädd för detta:

När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

Det är inget konstigt. Men för många är det nytt och därför håller de för ögonen och hoppas att allt ska vara som förut. Men, som Karlsten säger (med något annan ordföljd):

Nätverkandet som händer på nätet har alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Vi har alltid stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.
Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats. Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

För ett litet tag sedan hittade jag ännu en skola, Vinstagårdskolan, som har börjat twittra under @vinstagard. Ett av tweeten var en länk till ett av föräldraföreningens protokoll från senaste mötet. Jag kan inte säga om det är just så Twitter ska användas, men visst är det intressant? Nya vägar, nya möjligheter.

Framför allt är det en verklighet att förhålla sig till. Lärarna som ska hjälpa eleverna vidare i livet måste därför ta del av det som är livet, vare sig det sker i gamla väl beprövade forum eller på för dem nya arenor. De måste. Måste.

Jag avslutar med något som min kollega M snappade upp härom dagen som Stig Roland Rask sagt:

Det är märkligt att lärare som kräver att elever ska lära sig varje dag, ska ha så förbannat svårt att lära sig själva.

Share