Min bloggröst är en aning hes just nu. Jag läser därför andras bloggar och vill särskilt uppmärksamma en:
I en blivande undervisares huvud.
Där skriver Malin, en lärarstuderande, sina tankar om skolan.
Läs, känn hopp om framtiden och skriv uppmuntrande kommentarer!
Uppmuntran kostar inte på och är guld värt för den som drabbas.
Efter Richard Gatarskis upprörda inlägg om hur dåliga Lärarnas Tidning var på att lägga ut papperstidningens nyheter (som jag skrev om igår), kom deras svar idag via Twitter:
Och visst ser det bättre ut idag. De svarta rubrikerna om hur folk använder nätet, fick konkurrens av de artiklar som andads om hur man faktiskt kan jobba med nätet på ett bra sätt:
Anne-Marie Körlings krönika, artikeln om hur Sandra Wisstings klass arbetar med Storyline, intervjun med Kristina Alexandersson och annat hittar du här.
Bra. En tidning tar sitt förnuft tillfånga och snabbar på lite. Och tänker kanske till nästa gång angående vilka artiklar de vill framhäva – de deppiga som förstärker gnällsverige eller de som inspirerar och leder till utveckling.
Bra att kunna prata med er, LT! Kommunikation leder till utveckling. Twitter funkar fint till det.
Inte teknikrädd. Nä, varför ska man vara det? Kan Lily, kan vi. 🙂
Mitt förra inlägg lät lite spakt, tyckte Ingela. Helt rätt. Jag är en aning fundersam över skolläget i Sverige, men samtidigt ser jag allt positivt som händer på många håll och känner faktiskt hopp. Jo, faktiskt. Det jag önskar är bara att det positiva som händer i många klassrum ska smitta av sig.
Bland en hel del lärare i min kommun märker jag nyfikenhet och lust att lära nytt. Många vet bara inte var man ska börja. Därför har vi startat olika nätverk som man har kunnat söka till och där man får hjälp att lära av varandra.
I det nätverk som jag håller i undersöker vi nätets möjligheter. Ofta fokuserar man på nätets faror, men vi väljer att vända på det.
Jag håller i trådarna och kommer med vissa uppgifter. Twittra och facebooka har till exempel varit obligatorsikt, eftersom man behöver prova för att ta till sig något eller kunna rata det.
Nu har lärarna bildat undergrupper efter intresse och planerat vad de ska göra med sina klasser i vår. En del ska bambusa (livesända webb-TV) och en del ska satsa på att få igång wikis, medan andra har valt andra saker.
I vår ning diskuterar lärarna funderingar och kommer med tips: ”Någon som vill prova Google docs med mig?”, ”Har ni sett den här länken?” eller ”Jag ska nog prova Voki för att få igång de elever som är ganska tysta på lektionerna!” är sånt som fyller vårt forum. Egen drivkraft. Förståelse för att man når längre om man tar hjälp av varandra.
Alla är inte lika aktiva, men många är det. Och det är bra. Positivt. För en nyfiken lärare kan generera spännande utmaningar till ett stort antal elever.
Därför är varje lärare viktig.
Oerhört viktig.
(Jag hoppas att kunna skriva mer om lärande nätverk framöver. Det kommer säkerligen att utvecklas och ta fler och nya former. Saker och ting är på G..)
/IT-mamman, som idag är hemma för vård av barn som har öron-aj. Nu ska vi hälsa på doktorn!
Bild: activeside på Flickr med CC-licens attribution.
Det blir glesare mellan blogginläggen.
Kanske för att Twitter har tagit överhanden en del för min del.
För att jag längtar efter att kommunicera, inte bara prata själv.
En sak vet jag.
Det är att jag funderar.
Mycket.
Allt syns inte i bloggen.
Just nu funderar jag på hur länge folk ska behöva blogga om att lärare måste ta in världen de lever i.
När ska det vara en självklarhet att lärare ska öppna för det lärande som världen behöver?
Jag har massor av tänk kring utveckling i skolan, men…
Ska jag behöva påverka genom min blogg?
Kan man bara inte börja arbeta efter LpO94?
Förstå att vi inte är frilansare utan uppdrag?
Snart kommer nästa läroplan.
Ska den viftas bort?
Jag funderar.
Efter att ha läst Påven Johanna, lite efter att alla andra har läst den, funderar jag om skolan i klostertänk. Som ett ställe där man lär sig det som är bestämt och att man gör det avskärmat från resten av världen.
Förut har jag tänkt på skolan i satellittänk. Som något som svävar i rymden utan koppling till jordklotet. Ett visst utbyte sker, men skolan är något fristående och frikopplat.
Alla skolor fungerar inte så. Det är bra.
Men förvånansvärt många gör det. Det är inte bra.
Hur länge ska man behöva skriva om det?
Anne-Marie Körling är en av de pedagoger jag har störst förtroende för. Idag skriver hon på sin blogg:
Jag följer nu en liten, liten en. Denna lilla, lilla är just i färd med att bli oerhört besviken på sitt inträde i skolan. Allt det Lilla, Lille kan beaktas inte. Lilla, Lille blir oerhört ledsen då Lilla, lille inte får lära sig utan får göra om och lära mer av samma igen, ja tröttas ut av att inte utmanas. – Jag trodde jag skulle få lära mig, skulle Lilla, lille säga. Men Lilla, lille gör inte det. Lilla, Lille får ont i magen, för Lilla, Lille reagerar med den sorg och ilska som människan reagerar med då man inte tas emot för den man är och där ens kunskaper inte räknas eller undersöks, bekräftas eller utmanas så att eleven upplever sig i de utmaningar som eleven faktiskt själv förväntar sig. Detta är magont vi ska ta på stort allvar.
Varför jag har så stort förtroende för Anne-Marie är för att hon inte stannar vid att se problemen. Hon gör något av dem. Hon låter inte gnället stanna vid kaffekoppen på lärarrummet eller i bloggen. Hon utvecklar en idé, ja många idéer. Alltid utifrån det hon ser hos barnen. De är i fokus, inte hennes egen roll som lärare. Inte hennes arbetstider, inte hennes sommarlov – barnen är i fokus.
Läs det hon skriver om att få de elever som anses stökiga att känna att skolan angår dem. Läs om hur skolan ska få angå alla elever. Läs hennes blogg.
