Taggarkiv: skola

Webcoast vill ha dig

Funderingar, I media, , , ,

Webcoast. Va e de?

Det är något som är på gång att bli. En unconference i Göteborg på Lindholmen Science Park helgen den 18-20 mars 2011. Äntligen! Jag har tidigare skrivit om Sweden Social Web Camp som har hållits två år på Tjärö i Blekinge. Det har varit magert med liknande evenemang i Göteborg. Men nu ändras det.

Det hela började med den här tweeten på Twitter:

Och sedan nappade folk till höger och vänster. Arbetsmöten, sponsorfixande – det är mycket som ska roddas iland. För att vi som möts på webben ska kunna mötas öga mot öga. Det jag gillar med den här unconferencen är att alla kan mötas utan att man måste vara från skolan eller reklambranschen eller något annat. Alla får va mé. Jag gillar TeachMeet som brukar ordnas i samband med konferenser för skolfolk, men det här är något annat. Ännu mer opretentiöst, om man så vill. Det går inte ut på att ett fåtal ska ställa sig upp och berätta något på kort tid, det handlar om att man bestämmer ämnen på plats och träffas för att diskutera dem och utveckla något. Knyta kontakter. Flera nya projekt brukar födas på sådana unconferences. Det jag helst skulle vilja brodera in på en bonad, om jag var tvungen att välja något, är Världen i skolan, skolan i världen. Och på en sådan här unconference kan skolan och resten av världen mötas.

Jag önskar att vi inom skolan hittar utanför våra vanliga samtalsvägar. Att vi pratar iPad- och Androidinnehåll med folk från branschen. För att få ihop världarna. Att vi pratar lärande med folk som ser saker ur andra synvinklar. Att vi pratar om allt mellan himmel och jord. För att vi ska veta vad som händer med lärandet sedan eleverna lämnat skolan och för att de som står utanför skolan ska få vara delaktiga i vad vi gör där.

Så här såg The Grid, tavlan där man skrev upp vad man hade på hjärtat, ut på Sweden Social Web Camp på Tjärö 2009:

Det skönaste med sådana tillställningar är att man inte behöver gå och tuppa sig. En skön blandning av alla möjliga typer. Där alla är inställda på att vara med och inte bara bli serverade. Inte gnälla sig igenom dagarna utan se till att det blir bra bara genom att vara med.

Utdrag från Webcosts sajt:

Det är alltså du som gör Webcoast. Du och andra kloka, nyfikna människor som arbetar, leker och umgås på webben varje dag. Ni anar nog inte hur mycket ni har att erbjuda varandra. Massor. Vad skulle du vilja prata om på Webcoast?

Jag tror skolan har mycket att lära av att delta i det som formas inför framtiden där. Inte bara prata framtidens lärande med dem som är likasinnade på alla plan. Det behövs också, men inte bara.

Så vad säger du – kommer du våga anmäla dig? Jag hoppas jag ska kunna ta mig dit. Och du, jag är inget teknikfreak. Jag bara längtar efter de goda samtalen. Vi kan väl höras om det?

Share

Quick respons med QR-koder i undervisningen

Funderingar, Opinion, , ,

Första gången jag kom i kontakt med QR-koder (Quick Respons-koder) var på Sweden Social Web Camp på Tjärö sommaren 2009. Alla deltagare hade en namnlapp om halsen med en QR-kod som dolde kontaktuppgifter om deltagaren. Fotograferade man en kod med sin mobil togs man direkt till en blogg eller till ett twitterkonto som deltagaren hade. Smidigt. Man slapp leta upp penna och papper för att skriva ner en lång url för att komma ihåg.

Det är just så QR-koder fungerar. De döljer information och man behöver inte knappra in långa adresser, utan man hamnar direkt via dem på det ställe man ska hamna. En slags teleportering.

Sandra Wissting har skrivit en inlägg om hur hon har gjort en julkalender till sina elever. Läs här och använd hennes luckor om du vill. Öpedagogen Marie Andersson har också skrivit om det och berättat om hur hon kom i kontakt med QR-koder via Josef Sahlin på Årstaskolan. I sitt inlägg funderar hon över användningsområden.

Jag funderar så här. QR-koder är bra om de tillför smidighet i teleporterandet. Jag tror på Sandras idé med julkalender just för att julkalendrar ska vara spännande att öppna. Det är inte bara en som kan öppna klassens kalender utan alla kan. Om eleverna har en mobil, vilket många har .
Samtidigt är jag fundersam inför om de används endast för att de verkar vara en häftig teknik. Om inte innehållet i dem ger något nytt. Om de rymmer gamla principer för lärande som inte är i fas med forskning om hur elever lär sig. Det är en avvägning som man som pedagog får fundera över.

Som lärare behöver man känna till den teknik som syns i samhället. Jag har sett QR-koder på muséer som gör att besökaren kan läsa mer om något utan att behöva skriva ner en läs-mer-adress. I somras såg jag den här reklamen på Manhattan. Den dolde ett budskap för utvalda. För dem som behärskade tekniken.

Visst vore det bra om vi alla i skolan fick vara utvalda. Om vi fick använda de kunskapskanaler som står till buds. Om vi inte stängs ute från kunskap för att vi är teknikrädda. Släpp nyfikenheten lös och glutta bakom koder, hemliga tecken, i läroböckernas stora kunskapskälla och i nätets alla hörn.

Vill du göra egna QR-koder kan du göra det på den här adressen. Den som döljer som i koden nedan..

Share

När Mr Kay fick ett ansikte

Bild, Film, Opinion, Publicera, SO, , , ,

Spinning Jenny.

Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.

Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”

Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.

Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.

Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:

(Riksantikvarieämbetet har lagt upp mängder av fria bilder på Flickr. Dyk ner i denna guldgruva om du vill och behöver bilder till din berättelse.)

Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.

Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.

Share

Ett barns första möte med skolvärlden

Opinion, , ,

”Berättade du för fröken om det där roliga du gjorde i helgen?”

Mamman vet att det har bubblat i dottern och att man ibland berättar om vad man gjort, när man träffas på måndag morgon i skolan.

”Nä, jag fick inte säga. Och man kan inte berätta om man inte räcker upp handen, för då åker man ut i korridoren. Fattar’u väl! Pelle åker alltid ut.”

Mamman fattar inte. Berättar hon. Hon ringer mig en dag och berättar om händelsen som utspelats på en ort någonstans i Sverige. Hon fattar inte hur det är möjligt att barn som gått ett par månader i förskoleklass vet att man kan bli utkörd ur ett klassrum. För att orden slinter. Som det ibland gör när man är 6 år och armar och ben och mun far iväg. Hon fattar inte att de där tysta barnen ska bli ännu tystare för att de vill göra rätt, inte bli utskickade i en korridor. Ensamma. I en skolvärld som är ny för dem. Att man i just den klassen kan få höra ett barn undra vad ordet kvarsittning betyder. I förskoleklass.

Jag undrar försiktigt om det är en väldigt, hur ska jag säga.., bråkig klass? Nä, inte alls säger mamman. Hon har besökt klassen vid flera tillfällen. Barnen sitter tysta.

De övar mycket på rätt och fel i klassen. Man ska inte fråga sin bänkgranne, man ska placera cirklarna och kvadraterna på rätt ställe på papperet alldeles själv. Då är man duktig. Berättar flickan.

Mamman undrar. Hon frågar mig: Vad händer med kreativiteten, att våga göra fel, att prova? Ska de avläras sånt?

Jag vet inte vad jag ska svara. Får en klump i magen å flickans vägnar. Tänker på klasser där jag sett barnen fabulera, skriva fast de ”egentligen inte kan”. Ord som kårvtjndisn (=korvkändisen) ingår i sagor de skriver utan att de tragglat igenom hela alfabetet. Dessa barn ljudar när de provar att skriva, de delar upp i smådelar, de hittar helord och de tillåts lära. På många olika sätt. De får prata med varandra och fråga.

Grundtrygghet, att inte vara den som åker ut i korridoren redan i förskoleklass, att bli sedd av fröken; det borde alla barn få uppleva. Även de som har ord som bubblar ut.

Bild: Skip av Greencolander CC-licens BY attribution 2.0 Generic

Några av er som läser här tror kanske, att döma av innehållet på bloggen, att jag är extremt intresserad av IT, eller IKT som skolan envisas med att så exklusivt kalla det, men det stämmer inte. Oj då!
Jag är intresserad av att barnen ska få en utbildning som är relevant för dem. Och där är grundtryggheten oerhört viktig. Att bli sedd. Jag är intresserad av vägar för att stärka självkänslan hos barn, få dem att våga, få dem att prova, få dem att ta del av på-riktigt-saker. För att de ska känna att det de gör är viktigt. Där råkar IT komma in som en del just för att det stärker det kommunikativa i lärandet. Det finns där.

Jag hoppas flickan får behålla skuttet i sin kropp, sin glädje i att ljuda sig fram bland lappar, skyltar och juicepaket även om fröknarna inte har en aning om att det är där hennes glädje och nyfikenhet finns just nu. Man jobbar ju med cirklar och rektanglar; med att kunna utan att fråga. Även om. Trots att. Jag hoppas.

Share

Körlings barn

Film, , , ,

Min vän Anne-Marie medverkade förra veckan i TV-programmet Körlings barn. Som titeln avslöjar, handlade det om henne, hennes elever och barn hon har runt omkring sig. Jag såg, kände igen mig och blev lycklig. Äntligen fungerar klippet och ni kan se det här.

Ska ni se något om lärande och om lärares förhållningssätt till elever och innehåll, ska ni se detta. Jag önskar att ni ser det!
Hon frågar bland annat: ”Skulle du vilja vara elev i din egen klass?” En jätteviktig fråga. Det finns skolor som genomsyras av välkomnande, nyfikenhet och öppenhet. Det finns också skolor där man med en gång känner att här får jag en tillsägelse om jag andas för högt, här skriker vi på varandra och här skäller vi för allt. Bara i fall att, för att vara på den säkra sidan.

Därför är Anne-Maries fråga så viktig och det här programmet så viktigt för lärare att se. Jag önskar att ett arbetslag någonstans i Sverige antar utmaningen att se programmet och sedan diskutera hur man kan jobba vidare på just den skolan. Vågar någon?

Share