Genom Mats Larsnäs hittade jag paper.li där man kan få flöden av twitterlänkar att bilda nyheterna i en tidning.
På så vis kan man enkelt få en överblick över vad som skrivs inom ett visst ämne eller vad enskilda personer skriver om. Man kan nämligen välja om man vill att allt som det länkas till under en viss hashtag (#) ska rassla in i tidningen eller om enskilda twittrares länkningar ska rassla in där eller om alla twittrare som finns i en viss lista ska få sina länkningar att hamna där.
Jag valde hashtagen #val2010, varpå tidningen fick samma namn. Läs den gärna.
De artiklar och filmer som folk har länkat till under den hashtagen på Twitter de senaste 24 timmarna hamnar i min tidning. Uppdaterade nyheter med andra ord.
Jag ser användningsområden i skolan om man vill nyhetsbevaka ett visst ämne och snabbt få de senaste nyheterna utan att behöva klicka på varje länk i Twitter. Överblickbart och smidigt. Något att prova?
Man ska fylla på elever? De ska hällas ur i så fall! Det tycker jag vore ett bättre sätt att se på det. De har så mycket tankar och synpunkter som aldrig får komma ut någonstans
Orden är Anne-Marie Körlings och du kan höra mer om hennes tankar om elevers lärande i den här kortfilmen. En intervju där vi får se en människa med glimten i ögat prata om allvarliga grejer.
Hur som helst, jag får ut så mycket av att prata med Anne-Marie; det är därför jag vill lyfta fram filmen. En lyssnande männsika som delar med sig av sina tankar; hela tiden med fokus på vad som gagnar eleverna, det är vad vi kan se där. Hon klurar på nya idéer och prövar dem på andra, reviderar och engagerar. Utgångspunkten är inte att säga ”Hör om min fantastiska undervisning” för att vi ska se henne själv och hylla hennes duktighet, utan utgångspunkten är att hjälpa barnen att få en meningsfull tillvaro, en där de känner att de ingår i ett sammanhang.
Det finns många lärare som har det förhållningssättet och jag har er alla som förebilder.
Suddig mobilbild från mitt besök i Anne-Maries klassrum.
Programmet Körlings barn sänds torsdagen den 16 sep kl. 20:00.
Sommarlovet är slut. Det betyder redovisning i form av ”Mitt sommarlov”. Eller? I fler och fler klassrum avskaffar man detta för att ingen ska behöva känna att man måste klämma fram massa saker som man har gjort. Det är svårt för den som ingenting har gjort. Anne-Marie Körling har ett tips på vad man kan göra istället – hur man kan få barnen att berätta om.. Ja läs själva.
För det är ju det, barn behöver få berätta. Om de vill. Vi får inte bli rädda för att fråga, inte vara rädda för att visa oss intresserade. Så många barn går till skolan utan att känna att det de gör där hemma är värdefullt.
En värld hemma, en annan i skolan. Har vi en aning?
Kan det vara så att barnen känner på sig vad som är bra att ha gjort på sommarlovet och inte? Jag tänker på killen som började i förskoleklass och där läraren frågade vad han tyckte om att göra hemma. Han svarade: ”Spela data!” Läraren såg inte så glad ut, utan frågade genast: ”Ja, men om du inte spelar data, vad gör du då?”
Som om det inte var okej. Inga frågor om vilka spel det var, hur de gick till eller annat som han hade kunnat berätta massor om.
Jag vill berätta. Det gör jag med bilder och tipsar samtidigt om två tjänster – en för bildspel och en för collage.
På Photoshow.com kan man göra bildspel med musik, text och stickers. I gratisversionen har man inte så mycket att välja på, men det funkar.
En annan tjänst för att visa bilder är Photovisi. Där blir det fasta collage av bilderna och det finns en mängd olika bakgrunder att välja mellan.
I somras besökte jag The Blue School på Manhattan i New York – skolan som säger:
Our mission is to cultivate creative, joyful and compassionate inquirers who use courageous and innovative thinking to build a harmonious and sustainable world.
Hans Renman, Business Creatives Sweden, som tidigare hade varit där, introducerade mig för rektor Brad Choyt och så blev jag inbjuden att komma dit när jag ändå var i krokarna på semester.
Brad Choyt i ett av klassrummen. Eftersom skolan snart skulle flytta till nya lokaler var mycket av materialet nedpackat.
Brad berättade om verksamheten som riktar sig till yngre barn, men som kommer byggas ut i takt med att barnen blir äldre och sedan omfatta det som har sin motsvarighet i vår grundskola. Han berättade om hur skolan startats av The Blue Man Group. Ni vet de där blåa människorna som bankar på rör och sånt.
De har sin teater inte långt därifrån och deras egna barn går på skolan. Kreativitet är viktigt för gruppen och det var därför de startade en skola som skulle ta vara på det.
Vad är det då som är speciellt med skolan? Inget som borde vara speciellt, kan man tycka, men det lärarna gör är att lyssna noga och klura ut vad som intresserar barnen. De vill verkligen ta vara på barnens drivkraft och engagemang. Sedan bygger man undervisningen utifrån det. Alla barn kan utveckla lärandet och i Vygotskij-anda hjälper lärarna barnen vidare. Kursplanerna anpassas efter vad lärarna upptäcker i barngrupperna.
Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför.
– Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.
Rätt och fel-tanken har inte fått fäste på skolan. Kreativiteten har. Jag gillar! Och så frågar jag vidare om allt och inget.
Sedan frågar jag typiska skolfrågor. Sådana som jag vet att det pratas om i många lärarrum. Hur får lärarna tid? Krävs det inte väldigt mycket av dem?
Brad tittar en aning oförstående på mig.
Vi kräver mycket av våra lärare. Det ingår i deras jobb att jobba hårt. Och de har ett långt sommarlov.
Så berättar han om arbetsglädjen. Att många av lärarna är artister, konstnärer och har pedagogisk utbildning. Vi hejar på lärare på väg åt olika håll tillsammans med några elever. Sommarskolan här är i full gång, precis som på så många andra ställen i New York. Vänligheten flödar, man småpratar, frågar vad som är på gång, ger uppmuntrande ord och går vidare. Det märks att det här är en skola där man trivs. Det känns så.
Ljusrummet – rummet dit man får gå när man behöver. Bara för att få vara.
Jag får vara med när några av de yngre barnen har högläsning. Läraren väver in samtal med barnen i läsningen, lyssnar på deras frågor och leder in dem på sådant som de nappar på. ”Kanske vi också skulle prova att…?”, ”Vad tror ni om det?”
Sedan ger de sig ut på en Upptäcka-staden-vandring, men innan de går ber Brad barnen tala om för honom om skulpturerna har vuxit något sedan sist och barnen lovar att ta reda på det.
Sedan sätter vi oss på kuddarna på golvet i hans skrubb, rektorsexpeditionen, och pratar vidare. Om det kreativa, om hur mycket lättare man lär sig om man är intresserad, om man blir tagen på allvar, blir lyssnad på. Om varför skolan finns. Läs gärna mer om skolans tankar här.
Jag lämnar mötet lycklig. Smiter in i den öppna trädgården, The Creative Little Garden, som ligger på en tvärgata inte långt därifrån. Samlar intrycken där i hammaocken och lyssnar på vattnet som porlar. Kontakten med skolan slutar inte där. Möten leder vidare, människor som tänker tillsammans kan skapa något ihop. Det är fint. Nu vill jag förvalta det väl.
Jag hämtar ofta inspiration utanför skolan. Och därmed hoppas jag att skolan och världen ska kunna bli ett, inte två. Ett kliv utanför byggnaderna ger nya perspektiv.
Idag vill jag kliva in i företagsvärlden och väljer då mediaföretaget UppdragsMedia. Varför? Jo, de är just nu i skrivande stund i full gång med att producera en 80-sidig tidning, Intangible Artifacts. Och det är inte vilken tidning som helst. Den består nämligen av redaktionellt material som kommer från en bloggstafett som Martin Palacio på företaget Veidekke Bostad startade för ett tag sedan. Crowdsourcing.
Vem som helst kan i realtid läsa om hur arbetet går via Twitter. Man kan lägga sig i deras arbete, komma med kommentarer, skicka in bilder och allmänt vara ett pain in the ass. De vill det. Tidningen blir bättre då. Och det skapar uppmärksamhet kring deras produkt. Man ger och tar helt enkelt.
Nu senast la de ut denna film från kontoret. Studiebesök – man tackar:
Själva utkastet till tidningen kan ni se nedan (Klicka och bläddra). Ja, det är jag som är med på en av bilderna mot slutet. Ja, jag är stolt över det. Ja, jag säger det trots att jag är svensk. 🙂
Tidningen kommer bland annat att distribueras på Sweden Social web Camp, SSWC den 13 augusti. Där, på ön Tjärö i Blekinge skärgård, samlas samlas folk som är intresserade av webben, av samarbete och utveckling. Jag var med förra året. Då var vi inte många med skolbakgrund som hittat dit. I år kommer några fler. Jag ska följa dem från avstånd och glädjas med dem som kunde åka. För jag vet att de kommer ha många fruktbara samtal, många idéer kommer födas och många människor kommer att fortsätta sitt samarbete även sedan de lämnat ön. Då via nätet.
Skolan har mycket att lära. Inte på ett ”jasså-har-vi-gjort-fel-sätt” utan på ett öppet sätt.
-Mamma, det är så annorlunda här. Folk kommer fram och pratar med oss och alla säger ”Excuse me” och ”I´m sorry” hela tiden. De är liksom vänligare här än hemma.
Sonen har spanat in ett nytt fenomen och börjar själv prova på att prata med folk på samma sätt som han bemöts.
Vi är i USA och reser runt, ser Obamas hus och fattiga avlägsna platser i bortre Pennsylvania. Vi rycks med av kommersen vid Niagarafallen och insuper dofterna och ljuden på Manhattan.
Folk samlas utanför ett kafé för att se VM i fotboll ihop på gatan.
Jag hajar också till inför hur vänliga folk är. Ungdomar sitter på pizzerian utan att ta av sig kepsen och bara för att jag sträcker mig efter en sak strax intill, utropar de genast ”Oh, I´m sorry!” Utan att ha gjort något galet. Bara för att vara vänliga. Trots kepsen.
En del ser inte ut som vi..
..andra står med en cello i Central Park. Och vill språka lite grann.
Att mötas är att lära. Att bemötas vänligt föder vänlighet.
Jag minns att jag vid en arbetsplats för länge sedan, kanske en där jag gjorde en av mina olika praktikperioder, föreslog att vi skulle säga hej på morgonen. Att det kunde vara en bra start att mötas så. Några kollegor tyckte inte det: ”Man kanske pratar med någon om något viktigt och då kan man inte avbryta samtalet bara för att nicka hej till någon annan. Det går inte.” Så morgnarna fortsatte som de brukade. Man tog inte notis om arbetskamraterna. Det var ett sätt att mötas det också.
Det går att närma sig försiktigt.
Det går att inte vilja lyssna.
Det går att mötas.
Hur som helst, att träffa andra människor är utvecklande. Att träffa människor från olika förhållanden och bakgrund är nödvändigt för att få perspektiv på livet. Men hur gör man det om man inte har råd att resa? Om man inte kan ta sig utanför villaförorten eller höghusområdet hur lätt som helst?
Skulle du få möjlighet att prata med ett barn som spelar onlinespel eller rör sig på nätet i största allmänhet, skulle du få höra berättelser om olika möten. Bra som dåliga. De är värda att lyssna på. Och jobbar du inom skola skulle du kunna få till möten mellan elever i vitt skilda delar av Sverige och världen. Du har möjlighet att göra det.
Välkommen att titta i de olika kategorierna här på bloggen för att hitta vägar för samarbete. Eller kom med tips – uppskattar om du vill använda kommentarsfältet som en mötesplats!
