Dr_PO, som han kallar sig på Twitter, har skrivit ett synnerligen mitt-i-prick-inlägg om vad vi lärde oss i skolan förr kontra idag. Eller borde lära oss idag. Bered er på skratt och igenkänning:
Det här får bli en tidig julhälsning till er. Egentligen var den tänkt som en presentationsfilm för TänkOm, men den hamnar här med. God Jul!
Två år senare får jag stå till svars för mina handlingar.
I fredags var det dags för den årliga Novemberfestivalen i Trollhättan då det alltid hålls föreläsningar och workshops för pedagoger, samt tävlas i film. Vi var en hel del som åkte dit från S-sund eftersom vi har många filmande pedagoger i vår kommun. Filmen Love and Rage hade dessutom Sverigepremiär. Förrförra året var det Josef Fares film Leo som visades på bioduken, och därför får bilden från den gången illustrera festivalen.
Fredrik Svensson höll ett lysande föredrag om att tänka om utifrån att världen förändras. Åsa Sundelin berättade om arbetet som mediepedagog på Broängen och om hur hon nu jobbar med One-Eighty – en skola för dem som inte kommer till skolan. Även hon levererade mycket inspiration och fick flera av lärarna att börja mumla: – Aha, nä men, åhhh!
Vid lunchen hamnade jag bredvid Jens Lanestrand, Film i Väst, Västra Götalandsregionen (Rättelse efter kommentar av självaste Jens). Mannen som jag hade dissat i mitt blogginlägg om festivalen för två år sedan. Nu hann det ifatt mig:
– Det är du som är Christina va?
Aj, aj, igenkänd. Jag hummade fram ett ja.
– Idag hade jag väl inte projektorns lampa mitt i ansiktet när jag pratade?
Ähum… Det var det jag skrev om för två år sedan. Hur oproffsigt det var att göra så. Och jag hade kallat honom ”en snubbe”.
– Nähäää *skratt*. Inte alls! Du stod så fint till vänster, alldeles underbart fint. Helt rätt. ….Förlåt.
– Äh, det gör inget, kontrade Jens. Det är så bra att få reda på sånt, så man vet vad man kan förbättra.
Skadan kanske inte var så stor. Han hade inte blivit så ledsen. Men jag började ändå tänka: Det här med att leverera åsikter på bloggar – det påverkar. Även i det lilla. Därför behöver man tränas i hur man använder orden på den publika ytan. Veta att det googlas fram, att det står där fullt synligt för alla, även om man tror att det är någorlunda hemligt. Veta hur man kommenterar och hur man levererar. Jag trodde jag hade koll, men för två år sedan trevade jag mig fortfarande fram. Det hann ifatt mig.
En tankeställare.
Lämnar vi våra elever till att själva utforska dessa publika ytor helt utan guidning? Det funderar jag på. Och i så fall: Tar vi vårt ansvar och gör något åt det? Får de själva prova?
I tävlingen Webbstjärnan tränar man just detta. Men hur tränar resten av landets alla elever? Kommentera gärna och berätta.
OBS! Jens vet att jag bloggar om detta nu. Jag har hans fulla stöd att göra det. *ler skamset*
Skolverket har på regeringens uppdrag tagit reda på hur det ser ut när det gäller IT-användningen inom förskola, skola och vuxenutbildning. Utifrån detta har de nu kommit med förslag på vilka insatser som bör göras inom området. För det behöver göras en hel del. Skolverket bedömer nämligen att informationsteknikens möjligheter bör utnyttjas mer effektivt.
Aha. Är det inte upp till varje lärare att göra som den vill? Nej. Vi har våra styrdokument att följa. När Lpo 94 skrevs kunde man i och för sig inte ana vilken teknikutveckling som var att vänta och därför måste styrdokumenten nu revideras så att IT blir en naturlig del i alla ämnen. Skolverket menar att man måste formulera en nationell strategi för kompetensutveckling av skolans personal inom IT-området, annars säkras inte elevernas utbildning när det gäller digital kompetens.
Man har nämligen sett att IT-användningen på skolorna ser väldigt olika ut. Skolledarnas roll har stor betydelse för hur det fungerar och tyvärr har inte alltid skolledaren den kunskap som behövs för att leda det pedagogsika arbetet på en skola när det handlar om IT. En massiv utbildningsinsats behövs och man måste inse behovet av fortbildning. En vidareutveckling av PIM (Praktisk IT och Mediekompetens) är en av de tänkta fortbildningsmöjligheterna.
Ett utdrag ur Skolverkets rapport:
Sverige har undertecknat Europaparlamentets och Europeiska rådets rekommendationer om åtta nyckelkompetenser i december 2006. En av dessa nyckelkompetenser är digital kompetens, vilket innebär säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik i arbetslivet, på fritiden och för kommunikationsändamål. Den underbyggs av grundläggande IKT-färdigheter, det vill säga användning av datorer för att hämta fram, bedöma, lagra, producera, redovisa och utbyta information samt för att kommunicera och delta i samarbetsnätverk via Internet.
Enligt EU behöver varje medborgare ha kunskap om hur tekniken fungerar och om vilken roll den spelar i vardagsliv och samhälle. Var och en måste även kunna hantera hård- och mjukvara, se IT:s möjligheter och risker samt känna till lagar och regler. Därmed kan varje medborgare söka, sammanställa, bearbeta och förstå information, med fokus på kritiskt tänkande, kreativitet och innovation.
Vi kan alltså inte strunta i att ge våra elever utbildning i digital kompetens. Det är faktiskt inte upp till oss lärare att avgöra om vi vill det eller inte.
Vi lever i ett digitaliserat samhälle och skolan är en del av samhället. Ändå ser siffrorna ut som följande:
Svenska grundskoleelever använder Internet 14 timmar per vecka. Av dessa sker en timme IT-användning i skolan. I gymnasiet ökar användningen av IT i skolan till 5 timmar per vecka. Dock står det klart att ungdomars IT-användning i hög grad är en aktivitet som pågår utanför skolan.
Forskning visar att genomtänkt användning av IT i klassrummet bidrar till förbättrade studieresultat hos eleverna. Och för att den ska vara genomtänkt, måste lärarna ha ett visst kunnande. I OECD-rapporten ”The new millenium learners” påvisas flera positiva resultat när det gäller elevers lärande i samband med hög IT-användning i hemmet. IT-användmingen i skolan är så liten, så den är svår att studera. Beklagligt. Rapporten säger nämligen vidare att:
En ny digital klyfta, mellan de som kan och de som inte kan nyttja modern teknik, pekas av OECD ut som ett allvarligt hot mot utbildningssystemen och samhällsutveckling. Enligt OECD kan och bör denna klyfta minskas och därmed förbättra möjligheten för fler unga att få en utbildning anpassad till framtidens behov. Dessa ställningstaganden bör diskuteras också i Sverige då de kan kopplas till kraven på likvärdighet i utbildning, och strävan att minska betydelsen av socioekonomisk bakgrund i skolan.
Just därför är det inte upp till varje lärare att tillåta eller hindra elever att bli digitalt kompetenta. Skolverkets analys av läget och förslag på åtgärder, som du kan läsa mer om här, är därför välkommen. Det är hög tid att skolan blir en integrerad del av den värld vi lever i.
I somras skrev 15-åringe Gustav Holmström ett uppmärksammat blogginlägg om ungas medievanor och att de inte är så kompetenta som vuxna tror. Han skrev också att vuxna ofta tänker: ”Strular tekniken? Grabba tag i närmsta pojkspoling så löser det sig!” och om hur fel det är. Ett Twitterkonto är det inte många som klarar att registrera och att använda, menade han, eftersom de skulle tröttna halvvägs.
Snabbt spred sig länken till blogginlägget på Twitter. Idag skrev Jonas Hällebrand om det hela på sin blogg.
Jag tackar Gustav för inlägget! Bra att du slår hål på myten om att alla ungdomar är så insatta i hur en dator används!
Frågan är vad vi pedagoger gör med den insikten vi kanske har fått. Fortsätter vi att tänka att skolan ska lämna datorerna utanför undervisningen eller tänker vi att vi nu måste ta oss i kragen och ge ungdomarna en utbildning som rustar dem för livet här och nu? Ett liv där datorer har väldigt mycket med oss att göra. För även om ungdomar inte finns på Twitter, är det ingen anledning att strunta i att ta in den kanalen som en del av nyhetsflödet i skolan. Just för att de inte finns där, kan vi behöva visa dem vägen in. Hjälpa dem att analysera och fundera. Idag heter en av kanalerna Twitter, imorgon kan den heta något annat. Grejen är inte just den eller den tjänsten, utan att vi lär oss vad vi kan få ut av olika kontaktvägar. Att vi inte lämnar eleverna att själva råka ramla på dessa vägar eller inte. Alla ungdomar läser inte en dagstidning eller kollar på nyheter, men det är ingen anledning att inte ta in de medierna i skolan.
Säg att en katastrof har inträffat i världen. Om man följer @krisinformation eller söker på #myndighetsinfo får man senaste information om det senaste. Söker man på en hashtag (#) med ett sökord som gäller det som har hänt, får man se vad folk säger om händelsen över hela världen. Detta kan ge viktigt underlag för att söka vidare, att lära sig kolla upp fakta och att se vad som är sant och vad som är tyckanden.
På Twitter Resources for Teachers finns länkar till fler tips på hur Twitter kan användas. (Jag har tappat bort varifrån jag fick tipset om länken på Twitter, men om du känner att jag har snott den från dig, lämna en kommentar så ska jag ge dig credit!)
Sociala medier intresserar mig väldigt och därför ska jag vara med på Sweden Social Web Camp på TJärö till helgen. Nördigt, va?! Cirka 250 har anmält sig och Gustav Holmström är en av dem. Hoppas han vill snacka skola med en tant som mig!
Skol-pc:n är på frammarsch. Nästa år väntas försäljningen av skollaptopar till elever öka markant.
Fler och fler kommuner ser att datorn är ett verktyg som måste in i undervisningen, inte bara för att hävda sig mot friskolorna, utan för att det är nödvändigt för ett förändrat arbetssätt. Dessutom ser man att kostnader för datasalar och läromedel kan minska när varje elev har en dator som de snabbt och lätt kan använda.
Frågan är: Har kommunerna råd att inte vara med i utvecklingen? Familjer som ser sig om efter lämpligt boende tittar även på vilka skolor som finns i närheten.