-Men mamma, kan du ingenting? Du är ju lärare!

Sönerna vinner lätt över mig i flaggspelet. Kiribatis flagga är ingen match. Jag får poäng på Polens flagga och känner mig stolt. Sönerna fnyser.

-Varför måste man kunna flaggor? frågar jag.

De förstår inte frågan. Att kunna huvudstäder och veta var de ligger, det förstår jag. Att kunna koppla världshändelser till kartan ser jag en poäng i. Men flaggor? När behöver man kunna det? Se vilka länder som är representerade vid olika evenemang? Vi kan inte riktigt komma på något bra svar, men spelar vidare. Det märks att sönerna har ägnat åtskillig tid åt att plugga in flaggor. Deras huvuden är fulla av dem. Kul när man spelar och vinner, men sen då?

Det där med kunskap är knepigt. Vad är kunskap?

Jag skulle vilja säga: Kunskap är föränderligt.

Och just därför måste lärarna vara nyfikna, vakna och våga prova. Det man en gång lärde sig på sin lärarutbildning var säkert bra, men det måste byggas på. Man kan inte säga att man är fullärd. Inte heller kan man likt en fågelunge sitta och gapa och vänta på att bli fylld med kunskap. Man får faktiskt ta tag i sina studerartalanger och hugga i lite själv. Precis som eleverna förväntas göra.

Det allra mest spännande med lärarjobbet, har alltid varit det som inte har varit självklart. När någon inte verkar lära sig, vad gör jag som lärare då? När någon saknar motivation, hur ska jag locka fram glöden? Det är urspännande! Som ett detektivarbete!
Tyvärr har jag vid utvecklingssamtal flera gånger suttit och pratat om brister hos eleven och att denne måste anstränga sig lite mer. Ibland utan att ens ägna en tanke åt att jag borde ändra något. Men inte alltid. Det är inte alla barn jag har förstört. Bara en del. Men det grämer mig att jag inte alltid har kunnat se vad alla elever behöver.

Att ägna sitt detektivarbete åt att ta reda på hur varje barn lär sig, vad som är den tändande gnistan, det betalar sig på sikt. Det ger verkan.

Det var av den anledningen jag frågade ut sonen och lät honom beskriva sitt bokprojekt här på bloggen. Han fick massor av tips från er läsare och blev väldigt uppmuntrad. Tack! Jag är oftast försiktig med att skriva om mina barn, eftersom det kan reta folk, men han hade så bra idéer och varför kunde inte han dela med sig av dem istället för att jag gjorde det? Att skriva för publik ger en kick och skapar en känsla av att det man gör är viktigt.
När han kom och berättade att han gett sig ut på Google Earth för att se hur det såg ut i en stad, slogs jag av vilken bra research det var. Det hade jag inte kommit på att låta mina elever göra. Tankekarta innan en berättelse – that was it. Oftast. Men med datorn kommer nya möjligheter. Ser vi dem? Vill vi se, eller är det vi alltid har gjort gott nog? ”Ansträng dig lille vän!”
Skriva med blyerts för att sedan skriva rent på dator, är det så författare gör? Fy vad jobbigt om man kommer på att man vill peta in ett helt nytt stycke i texten. Hur ska det få plats? Sudda, dra pilar – nej då får det vara. Hur gör en författare?
Sonen gav sig ut på diverse strövtåg i skogen för att få ännu mer inspiration kring sin bok. Datorn är ett sätt, träden ett annat. Det ena utesluter inte det andra. Men om vi lärare utesluter några av möjligheterna gör vi oss skyldiga till att begränsa lärandet.

Ett mycket svårt brott som oftast lämnas utan påföljd.