Filippa Mannerheim intervjuade mig strax före jul för Skolverkets webbplats. I går kom artikeln som finns att läsa här (Man måste klicka sig in på inlägget för att komma åt länken). Det känns lite knepigt att se sina ord i tryck. Lite förmätet liksom. Men varför då egentligen? Vi måste få prata utveckling.

Så jag pratar gärna vidare.

Anne-Marie Körling viker inte för det allvarliga i skolans värld. Lärandet finns för eleven här och nu; därför har vi inte tid att släta över sådant som är viktigt. Sådant som måste förändras. Vi kan däremot hjälpa varandra att hitta vidare. Vi kan identifiera det som är bra och vi kan se utveckling som positivt. Att våga misslyckas för att lära sig någonting av det.

I boken Nu ler Vygotskij får läsaren praktiska, konkreta råd och exempel på hur man kan gå tillväga i klassrummet. Men inte utan att pedagogiken kring det hela diskuteras. Vilket är bra, eftersom man aldrig kan apa efter någon utan eftertanke. När man står inför nästa utmaning behöver man vara rustad. Och rustad blir man i boken.

Anne-Marie diskuterar ord och begrepp och benar ut hur man kan tänka kring dem. Ett uttryck är ”lust att lära”. Hon låter orden ”bråka med henne”. Anne-Marie tar upp problemet med ett uttryck som man kan tänka så olika kring. Måste allt vara roligt? Vad menas i så fall med roligt? Kan det vara att något är engagerande? Inte att det nödvändigtvis måste vara lätt? Hon berättar om eleven som skrev i utvärderingen: ”Jag vill ha en utmaning!” Det satte igång någonting. Någonting positivt.

Jag låter texten bråka med mig. Ibland tänker jag att ”Det där var intressant. Just det ja, jag kommer själv ihåg när..!” Ibland tänker jag: ”Nja, kanske inte precis så, men..” Jag tänker att en del elever vill dela sitt privata med läraren, vilket Anne-Marie tar upp som något inte alltid helt lämpligt, eftersom eleven har rätt till sitt privatliv. Men jag tror också att jag förstår vad hon menar – det måste vara på elevens villkor. En del vill bli sedda på det viset, andra inte. Det är det jag tycker om med boken – den sätter igång viktiga tankar. Ibland när jag läser, tänker jag: ” Så har jag aldrig tänkt. Vad intressant!” Jag tror vi behöver möta texten så. Anne-Marie tar upp det där om rätt och fel, om att man kan tillåta sig att se saker ur olika och nya perspektiv utan att anta en skuldtyngd attityd. Att man kan få vara nyfiken. Boken gör mig ännu mer nyfiken på hur vi kan utveckla lärandet, hur vi kan låta eleverna finna sin plats på jorden och hur de kan uppleva att lärandet angår dem. Jag tror att det är Anne-Maries tanke med boken.

Det jag också tänker är att den här boken kan göra skillnad. Och att den kan göra skillnad nu. Inte i ett framtidstänk utan i ett nutidstänk.

Därför rekommenderar jag den varmt. Om den så kan göra skillnad för en enda elev, så är den värd allt.

De senaste dagarnas debatt om surfplattans vara eller icke vara i skolan visar än en gång på faran med att låta sitt tyckande ta överhanden. Eller sina känslor inför något. Att vi har en utbildningsminister som inte kan höja sig över ett diskussionsklimat där man inleder sitt påstående med ”Jag känner att..” är anmärkningsvärt. Han om någon borde vara påläst och insatt i vilka rön som kommer fram inom forskning om lärande.

Därför läste jag med intresse det lärarna Marie Andersson, Josef Sahlin och Martin Fernström skrev på DN Debatt idag. De lägger till en annan viktig pusselbit. Nämligen att det handlar om eleverna och inte om vad vi känner.

Kan vi börja diskutera utifrån det?

Uppdaterat:

Det kom en tweet om att jag hade fel. Helt okej, jag har fel då och då. Länken till denna film nämndes där slutet handlar om höger och vänster hjärnhalva och vad som styr oss: http://youtu.be/dFs9WO2B8uI
Jag lovade därför att förklara lite mer än i en tweet om vad jag menade, hur fel jag än har.

Känslor är viktiga. Jag vill inte ha en känslokall skola. Allt kan inte vara bevisat genom forskning även om forskning är oerhört viktigt, vi måste också agera utifrån vad vi tror är viktigt genom de erfarenheter och de pusselbitar som livet har gett oss.
Men jag har hört människor med specialistkompetens kring barn grunda sina antaganden på ”Jag känner att..” och det är inte alltid bra. En som har specialistkompetens och som har ett barns framtid i sin hand kan låta sig färgas av att han eller hon känner att till exempel datorer inte är bra. Man måste eftersträva att hämta intryck och erfarenheter från andra, från den forskning som finns och sätta sig över att man själv inte ”känner” att till exempel datorer är så lätta att förstå sig på. Man måste följa styrdokumenten även om man inte ”känner” att elever ska lära att lära eller att de ska få vara kreativa. En utbildningsminister måste sätta sig in i vissa grundläggande fakta. Han måste kunna styrdokumenten på sina fem fingrar.

Jag önskar att vi kan vi få en skola där vi kan vara kreativa och utveckla båda våra hjärnhalvor.

Men jag vill fortfarande ha en minister som inte låter göra sina egna känslor till de enda rätta. Det får konsekvenser för en hel nations elever.

Du får gärna tycka annorlunda.