I fredags gjorde jag något jag inte hade kunnat tänka mig att göra för bara några år sedan.
Jag föreläste på PIM-galan i Göteborg dit landets alla PIM-femmor och deras examinatorer var inbjudna.
För mig är det stort. Ett hedersuppdrag. Jag älskade det. Att få prata inför pedagoger jag beundrar. Pedagoger som har kämpat sig igenom uppgifter för att de vill ha utveckling i förskolan och skolan. Jag beundrar verkligen det.
För några år sedan gillade jag inte att prata inför en större grupp människor. Elever och föräldrar gick bra, men andra… Nej. Vem var jag att säga något som andra skulle lyssna till?
Pedagogiska tankar om förändring och utveckling fick ligga och gro i det tysta. På arbetslagsmöten fanns inte tid att prata om sånt och på fikarasten ville alla koppla av med annat.
Så hade vi turen att få vårt tredje barn. Föräldraledigheten använde jag till att ta hand om dottern och att tänka. Vad ville jag? Egentligen? Det blev några utbildningar i svenska som andraspråk samt i IKT. Ett lyckokast. För i den ena kursen skulle vi blogga.
Sen kunde jag aldrig sluta.
Min kurs fortsätter ständigt. Alla mentorer jag skaffat mig där ute genom bloggen – det går inte att beskriva vad det betyder.
Mina tankar utmanas ständigt. Jag vågar sätta ord på dem. De tas emot med nyfikenhet och helt utan snörpighet. De ifrågasätts. På ett konstruktivt sätt. Utan att förminskas. Den där jante som alla pratar om att avliva, men som lever kvar eftersom det oftast bara är tomma ord, den känner jag sällan av i samtalen på nätet.
Genom att tänka högt har jag fått förfrågningar från alla tänkbara håll. Jag får vara med i arbetet att tänka fram en nationell IKT-strategi (skriver IKT som en hyllning till Jonas som hjälpte mig så hjältemodigt i fredags), vara med i TänkOm och utbilda lärare och skolledare som utrustar sina elever med datorer. Jag får föreläsa. Och prata om det jag brinner för, nämligen att vi lärare kan hjälpa varandra att bli bättre på att få barnen att känna sig sedda. Att få dem att känna att skolan finns i världen och världen i skolan. Att det är en och samma sak. Att få dem att känna att det de gör i skolan och på fritiden har betydelse. Att vi utbildar eleverna att nå sin fulla potential. Att vi tar bort taket för lärande.
Om vi visste vad många av eleverna gör på sin fritid, vilket lärande de sysslar med, skulle vi baxna. Om vi bara ställde frågorna.
Det är vad jag får göra nu. Tack vare att jag har kanalen för att tänka högt. Det är så stort för mig så ni anar inte.
Jag är så tacksam för responsen jag fick via twitter från några av er som lyssnade i fredags. Det betyder mer än ni tror.
Tack. Vi ska vara rädda om varandra.
Bild: House without a roof av Len van Yperen Creative Commons: BY, NC, SA
